Sedan Judith Kiros var liten har hon alltid skrivit dikter men känner inte ingen bilden av att skrivandet skulle vara något kul, snarare använder hon det som ett sätt att få tillträde till en gemenskap och ett annat sätt att tänka.
– Jag hatar den här bilden av författaren som sitter inspärrad på sin kammare och bara skriver efter någon insikt och som inte har något men någon annan att göra. När man skriver så skriver man också med alla man har läst och alla man har pratat med, säger hon.
– När man läser andras texter eller idéer eller lyssnar väldigt mycket på andra, då väcker det också något i en själv. Man lär sig att lyssna på sig själv på något sätt. Det är väldigt viktigt att inte vara frånkopplad sin egen röst. Jag tror det har att göra med att vi blir till i relation till varandra.
Poesin, anser Judith Kiros, bjuder in till meningsfulla samtal på ett annat sätt än många andra typer av texter.
– För mig är diktens syfte att få tillträde till en annan värld kan man väl säga. Att få tillträde till drömmar, fantasi, mörker, tvivel, hopp. Alla de stora osäkra och överväldigande känslorna. Att få tillgång till det här utrymmet mellan orden. Det man inte kan sätta ord på.
Skrivandet har blivit ett verktyg för Judith Kiros under de tunga perioder då hon själv upplevt en frånkopplad känsla till andra.
– Det är på något sätt motsatsen till vad litteraturen ska göra som är just att kommunicera eller bjuda in eller hitta utrymmet för den andre och jag ville se om jag kunde skriva med den rösten, säger hon.
Hur har du använt dig av ditt skrivande?
– På olika sätt. Den senaste tiden har jag använt mig av det för att överraska mig själv och att ta mig ur den delen av min hjärna som är väldigt rationell och rakt på sak. Jag behöver skrivandet för att vända på det och komma ur det. Och det är också därför jag läser mycket just nu. Men i det förflutna så vettefan. När jag var runt 13 år så skrev jag Sagan om ringen-dikter om alver och att de var ledsna för att de var femtusen år gamla och alla deras vänner var döda, säger Judith och skrattar.
I poesin finns det finns något i det språkliga som stör det logiska, systematiska och tvärsäkra tänkandet säger Judith Kiros.
Tycker du att det är viktigt att skriva?
– Det är något som jag verkligen behöver tror jag. Det blir en väg ut ur mig själv.
Men var man själv befinner sig i livet påverkar också skrivandets betydelse anser Judith Kiros och ryggar inte för att även det poänglösa behöver sättas ord på.
– Jag tycker att skrivandet kan betyda väldigt, väldigt mycket. Men det kan också betyda ingenting. Och i vissa delar av mitt liv har det betytt ingenting när jag själv har varit väldigt deprimerad. Då har jag tänkt att vad är poängen?
“Det är svårare att skriva om depression än om sorg”
Judith kiros
I sin senaste diktsamling utforskar författaren Judith Kiros det depressiva och isolerade tillståndet.
– När jag skrev den här boken så tänkte jag på skrivandet som meningslöst. Alltså skrivandet som det meningslösa lidandet och skrivandet som inte ens försöker kommunicera för det har gett upp för längesen, säger Judith Kiros.
I våras kom hon ut med sin andra diktsamling “Det röda är det gränslösa”. Boken både inleds med och avslutas av uppenbarelsetexter i biblisk ton och däremellan 87 dikter där det deprimerade diktjaget bara finns i tillvaron. Här upplevs ingen känsla av kamp eller motstånd.
– Det lidandet som diktjaget måste hantera, det finns ingen mening med det. Det är inte som martyrens lidande som liknar Kristus lidande som uppoffrar sig för en annan, vilket är det största man kan göra. Det är inte heller den politiska martyrens lidande och inte de stora revolutionära rörelsernas lidande där man hellre dör än sviker en kamrat. Utan det är ett lidande som är helt kontextlöst. Det är det som gör det outhärdligt, säger Judith Kiros.
Vilka lidanden tycker du ingår i det meningslösa lidandet?
– Jag skulle säga att det är allt som faller utanför ett förklarande ramverk kanske. Det behöver inte vara religion eller politik men man måste känna att man känner som man gör av en anledning och att det är värt att känna så här. Vissa personer pratar om att “sorgen är priset man betalar för att han älskat någon”. Det är ju ett sätt att göra det lidandet meningsfullt. Att tänka att “jag fick åtminstone älska den här personen och den andra sidan av det är att jag måste sörja sen.” säger Judith Kiros.
–Men det faller sig ju inte så naturligt utan det är så man bestämmer sig för att förstå en viss typ av relation eller förlust eller sorg för att göra den uthärdlig.
Varför skrev du den här diktsamlingen?
– Jag var intresserad av att se om jag kunde hitta den rösten, det depressiva språket. Det är något annat än det sorgliga och det ledsna. Det är svårare att skriva om depression än om sorg för depressionen är så tom.
– Utifrån min erfarenhet så om man är väldigt deprimerad så spelar det ingen roll om man är ute bland folk, om man tar en promenad eller om man sitter med på någon kompismiddag. Man är ändå totalt isolerad i sig själv. Ofta är det ju nästan värre när man umgås med andra för man upplever det som att man är ännu mer avstäng från det sociala livet. Man har ingen förankring i någonting utanför sig själv. Det är det som jag tänker är kärnan i det depressiva tillståndet.
I boken använder sig Judith Kiros bland annat av anakoreten (en typ av eremit) Julian av Norwichs texter.
Julian av Norwich levde på 1400-talet och valde att låta sig muras in i ett rum i anslutning till en kyrka där hon levde helt ensam och isolerad till sin död.
– Vi tänker ju att “oj vad fruktansvärt att behöva sitta förseglad i ett litet rum men för henne var det djup meningsfullt för på många sätt var hon inte alls förseglad utan hon var i kontakt med något utanför sig själv och det kallade hon “Gud”.
Det är just avsaknaden av kontakten med det som står utanför oss själva som Judith Kiros tror är en av orsakerna till att många mår så dåligt. När vi upplever kollektiva kriser, som till exempel klimatkatastrofer eller rasistiskt hat som vänds mot flyktingar, märker hon att vi i dagens samhälle uppmuntras att bara tänka på, och referera tillbaka till, oss själva. Att tänka på kriserna som individuella problem för då händer det ingenting med systemet, menar Judith Kiros och fortsätter.
– Det finns något depressivt i det tillståndet, att vara så frånkopplad någonting gemensamt. För Julian av Norwich är det gemensamma och det som är bortanför henne Gud. För från hennes perspektiv så är hon en del av det gudomliga. Men för mig och för diktjaget så är handlar det om det politiskt gemensamma. Att gå in i en rörelse som är större än själv.
Varför tycker du att det är viktigt att gå in i en rörelse som är större än sig själv?
– Jag tror inte att det finns något annat sätt att leva på. Jag tror inte att livet är meningsfullt om man inte har en koppling till andra människor och deras behov. Att vi alla formas i relation till varandra och varandras behov och affekter, säger Judith Kiros.
skriven av Carolin Gadallah (2023)
Interfem arbetar aktivt för att vara en mötesplats för kvinnor, transpersoner och icke-binära som rasifieras, bli medlem och få inbjudningar till våra nätverksträffar (vi står för alla resor) där vi bland annat diskuterar minoritetsstress och andra verktyg för att stötta varandra.
