I en intervju med Interfem delar aktivisten Lina Muktar Mohageb, grundaren till instagramkontot ”Avkoloniseramera”, sitt arbete om dekolonial feminism och hur det kan praktiseras i praktiken.
Interfem(Niki): Hej Lina, tack för att du är med oss idag. Kan du börja med att berätta om din resa in i aktivism och varför du valde att bli en del av den antirasistiska rörelsen i Sverige?
Lina Mohageb: Absolut, och tack för att ni bjuder in mig. Min resa in i aktivism började faktiskt när jag bodde i Philadelphia i USA i nio år. Där blev jag engagerad i den svarta feministiska rörelsen, inklusive Black Lives Matter och abolition-rörelsen. Jag märkte att det fanns något väldigt värdefullt i den amerikanska aktivismen som saknades i Sverige när jag kom tillbaka.
Interfem: Vad var det specifika som du tyckte saknades i den svenska aktivismen?
Lina: Något jag verkligen saknade var konceptet ”Healing Justice!” Det handlar om att läkning är en del av kampen för rättvisa. Det centrerar vikten av att skapa de omsorgsfulla rummen med varandra som inte finns för oss i samhället. Det är ett sätt att ta hand om varandra. Vi måste skapa den värld vi vill se ute i världen även inom vår egna rörelse . Jag kände att den svenska antirasistiska rörelsen hade de kritiska rösterna och teoribildningen, men den saknade dessa läkande rum.
”Vi måste skapa den värld vi vill se inom våra egna organisationer.”
Interfem: Hur kan vi skapa de här gemenskaperna som prioriterar omsorg och läkning?
Lina: Det är en bra fråga och en viktig. Först och främst handlar det om att skapa gemenskaper där omsorg för varandra är en prioritet. För att omsorg faktiskt ska ha en politisk kraft så behöver den också gå utanför våra kompisgäng och bortom personerna vi känner och tycker om. Politisk omsorg handlar om att ge utrymme för den sorg, smärta och hopp som förenar oss. Att bygga in paus och stillhet i kamp, ge den möjligheten för varandra istället för att se oss som förbrukningsbara som samhället lär oss att vi är genom rasistiska och kapitalistiska processer.
Interfem: Du nämnde också begreppet abolition. Kan du utveckla vad det betyder inom din kontext?
Lina: Självklart, abolition handlar inte bara om att avskaffa fängelser och polis. Det handlar om att fråga oss själva vad vi vill ha istället. Det handlar om att skapa en känsla av trygghet och rättvisa utan att förlita sig på strukturer som kan vara skadliga. Så, det handlar om att inte bara riva ner det gamla, utan också att bygga upp det nya.
Interfem: Berätta mer om dekolonial feminism. Vad innebär det för dig?
Lina: Kolonialism blev den europeiska borgarklassens sätt att göra kön, där kvinnor är maktlösa och tillhör den privata sfären. Könet definieras utifrån en biologisk och binär hierarki och framställs som något självklart, universellt och naturligt. Dekolonial feminism handlar för mig om att lära oss från icke-västerländska kunskaper som utmanar koloniala strukturer. Det handlar om att omdefiniera produktivitet och ifrågasätta normer.
Låt oss se förbi den koloniala tanken om kroppens funktion i relation till produktion och istället dra lärdom av kroppens samband med naturen och våra mellanmänskliga relationer. Personligen handlar det om att lära mig från de människor som har andra kunskapstraditioner och levnadssätt. Ta det koloniala exemplet om binära, biologiska kön. Anledningen till att det koloniala tänkandet är kopplat till den fysiska kroppen är för att den koloniala grundmotivet är att maximera produktivitet. I det här fallet blir kön kopplat till kroppslig produktivitet; någon med livmoder är funktionellt anpassad till att bära barn. Men vad lär vi oss när vi tänker bortom produktivitet? Hur relaterar vi till kroppen och kön då?
”Låt oss se förbi den koloniala tanken om kroppens funktion i relation till produktion och istället dra lärdom av kroppens samband med naturen och våra mellanmänskliga relationer.”
Interfem: Du har också nämnt begreppet ”civilisation of death.” Vad innebär det och hur står det i kontrast till det du förespråkar?
Lina: ”Civilisation of death” syftar på hur kolonialism har reducerat människor, naturen och djuren till ting, spridit död genom folkmord och spridning av sjukdomar för att kolonisera världen. I motsats till den allmänna uppfattningen om att västvärlden lyckats dominera globalt med anledningen att de varit bäst på innovation, ideologi och entreprenörskap så menar man med ”civilisation of death” att väst har dominerat globalt för att de har varit bäst på att exploatera och döda.
Interfem(Niki): Jag förstår. Vårt (västerländska) samhälle är uppbyggt av människor som var bäst på att döda och dessa människor kanaliserade all teknologisk utveckling till att döda och underkuva miljoner av människor. Den vita överheten ser till exempel ner på och gör narr av de ”primitiva” lerhus som har varit normen i afrikanska och sydvästasiatiska länder under en lång tid. Vilket är idiotiskt! Lerhusen har varit de mest avancerade teknologiska metoden för att hålla det svalt. Du använder material som finns omkring dig och är otroligt hållbart och i balans med naturen. Det är teknologiskt avancerat.
Lina: Precis, det är fascinerande hur den västerländska kulturen kan hävda att all bekvämlighet som vi har på bekostnad av planeten idag är progressivt. Det är regressivt. Det är för att den här dominerande kulturen (väst) är bäst på att döda och nu dödar de planeten. Kolonialism har alltid strävat efter att maximera produktivitet och vinst, även om det skadar människor och miljön.
Interfem: Hur ser du på frågor om produktivitet inom dekolonial feminism?
Lina: Inom dekolonial feminism ifrågasätter vi hela konceptet om produktionsmaximering. Vi måste omvärdera vad produktivitet verkligen innebär och hur det påverkar oss. Vi måste skapa en värld där vårt fokus inte är att producera, utan istället på att vårda omgivningen och vårda varandra.
Interfem: Du har talat om vikten av community och intersektionalitet inom dekolonial feminism. Kan du utveckla det?
Lina: Absolut, dekolonial feminism är inkluderande och berör olika former av förtryck, inklusive rasism, sexism, funktionshinder, klass- och miljöfrågor. Jag tycker inte heller att man kan separera ut svart feminism från dekolonial feminism, till exempel var Maria Lugones som är central för dekolonial feminism väldigt inspirerad av intersektionalitet, vilket kommer från en svart feministisk tanketradition. Inom både dekolonial feminism och svart feminism lyfts vikten av att bygga gemenskap som är öppna för alla som behöver dem och som erkänner och utmanar olika former av förtryck. Community är något bortom en kompisgrupp som delar politiska åsikter. Ett community är människor från olika stadier i livet som samexisterar och stöttar varandra trots att de har olika identiteter, och ser sin frigörelse som sammanbundna med varandra.
Interfem: Vilka utmaningar ser du när det gäller att bygga sådana gemenskaper?
Lina: En av de största utmaningarna är att samhället främjar att ensam är stark. Vi blir matade en fantasi om att ha individualistiska drömmar och mål. Fantasin lovar oss att så länge vi följer våra drömmar, tror på oss själva och kämpar hårt så kommer vi att bli lyckliga. Det är en fantasi som separerar, splittrar och gör oss maktlösa. Varför? Om vi följer enbart våra egna drömmar och begär så blir vi till stor del ensamma. Exempelvis uppmuntras vi till att göra bostadskarriär. Vi flyttar mycket och det blir svårt att bygga relationer till våra grannar. Vi pratar inte med dem och trots att vi bara åtskiljs av en vägg har vi ingen aning om vilka de är, och vi kan inte komma samman vid behov. Vi måste återupprätta betydelsen av att bygga relationer och gemenskap, även när samhället inte uppmuntrar det. Vi behöver ha kollektiva drömmar. Mål vi endast kan uppnå som en gemensam grupp.
”Vi måste återupprätta betydelsen av att bygga relationer och gemenskap, även när samhället inte uppmuntrar det.”
Interfem: Hur kan vi gå vidare och skapa förändring?
Lina: Förändring börjar med möten. Vi på avkoloniseramera organiserar studiecirklar, filmvisningar och kurser i dekolonial feminism. Genom att sprida kunskap och skapa medvetenhet kan vi inspirera människor att agera och tillsammans forma en gemensam dröm. Vi behöver komma samman och föreställa oss ett alternativt samhälle.
Interfem: Slutligen, vad ger dig hopp och motivation i ditt arbete?
Lina: Jag ser inte något annat alternativ. Jag tror på människors kapacitet att förstå och förändra. Politisk fascism vill att vi ska känna oss maktlösa och hopplösa, men världen är mycket större än vi tror.
Följ avkoloniseramera på Instagram
För att delta på Antikolonialfilmvinter filmvisningar i Stockholm arrangerat av Kollektivet Jordens Fördömda följ instagramkontot avkoloniseramera för inbjudningar.
Är du intresseras av att hålla studiecirklar i din stad med färdigställt läsmaterial? Kontakta Kollektivet Jordens Fördömda via Instagramkontot avkoloniseramera för att låna deras material.
Interfem arbetar aktivt för att vara en mötesplats för kvinnor, transpersoner och icke-binära som rasifieras, bli medlem och få inbjudningar till våra nätverksträffar (vi står för alla resor) där vi bland annat diskuterar minoritetsstress och andra verktyg för att stötta varandra.
